jessiqe

---

---

Såg Peter Jöback på programmet Förkväll tidigare i afton. Damn, va snygg han är. Damn, att han inte gillar tjejer. Det begränsar verkligen mina möjligheter att få till det med honom För annars hade jag haft en chans ju. Verkligen.

Skönt när man kan skylla på det, att det finns en anledning som man inte kan rå på. Värre är att bara bli dumpad och sen få höra de otäcka orden "det är inte dig det är fel på, det handlar om mig". Jo, tjena!! Varför inte köra tvärtom, "det är inte mig det är fel på utan det handlar om dig"... Otippat!

Så Jöback får jag nog se mig i stjärnorna efter. Ja, förresten han skulle inte bara få mig hur som helst heller. Tror att jag kan va rätt svår att ha att göra med.

Nåt jag fått för mig bara ;)

---

Nu till nåt som Anders Timell sa under OS... Jag skrattade så att jag satte skrattet i halsen. För det är ju lite magstarkt som vanligt när det gäller Anders Timell. Han är vass som få men jäkligt rolig... Och jag förstår honom. Ok, här kommer det:

-Om jag hade haft Tora Berger efter mig i skogen så hade jag använt bössan...

---

Min vän är på dejt i kväll och jag hoppas på hångel. För deras skull förstås... Om inte annat så kanske det blir "att hålla handen" lite. Vackert så, som farmor Signe säger.

Jag hoppas på att få en uppföljning av detta inom kort.

Jag vill gärna vara delaktig, komma med goda råd gällande sms och liknande. EN som hade behövt ett gott råd en gång var min vän Wool. Han skickade ett sms till en tjej som han ville dejta och sen var vi hemma hos Amerika-Pojken och hängde på kvällen och då säger Wool att han skickat ett sms till den här tjejen som han är intresserad av. Vi tyckte att det var bra gjort av honom och han blev stolt som en tupp och läste upp meddelandet som han skickat till henne. Han harklade sig och inledde med: -Hej Hopp!

Varpå vi inte kunde undgå att enhälligt skrika NEJ! Man skriver inte "Hej Hopp"... Nu kanske detta låter överdrivet att vi reagerade så starkt på detta men att skriva ett sms till någon man är intresserad av kräver en ruggig disciplin och fingertoppskänsla. Det kan vara helt avgörande för framtiden. Behöver jag säga att det inte blev nåt mellan Wool och den här tjejen? Där ser man hur tungt varje ord väger.... Hej Hopp!

Ja, just det en liten detalj till bara... Vi som kritiserade  Wool den kvällen var jag, TB & Amerika-Pojken... Alla vi tre som tog fram den stora sågen är singel (halv-singel i vissa fall kanske) och Wool är en sån där lycklig sambo. Japp, han har tydligen hittat känslan. Säger det mer om oss eller om honom??

---

Nu vankas det smoothie och har någon av mina grannar hunnit sjunka in i djupsömnen så lär de snart gå i taket när jag kör i gång blendern. Dagens hunk får bli Jöbacks-pojken så håll till godo med honom.

---

Over and out!

P.s Jag vet en good-looking kille som avskyr Jöback, antingen för att Peter är lite fjollig eller så är det för att han känner konkurrens för att Peter e så snygg. Ska fråga S-M vid tillfälle, vad är egentligen hotet från Peter? ;)

I fredags så fyllde jag år. De senaste åren så har jag mest haft ångest för att fylla år. Det har inte att göra med att jag blir äldre, tro det eller ej :) Nej, vid högtider och födelsedag så saknar jag mamma extra mycket. Tänker på att jag inte träffat henne eller sett henne på fem år. Det är ledsamt och jag har ett sånt jäkla behov av att prata med henne om ALLT och om ingenting. I vissa fall skulle jag vilja ha hennes råd och i vissa lägen så vill jag bara prata om helt triviala saker. Just med henne, ingen annan. Det är mest min mamma som bästa vän jag saknar, sista åren så var vår relation mer på samma plan. Inte så mycket mor & dotter kanske mer som två människor som är oerhört lika och riktigt bra vänner. Det var mer en ömsesidig relation där hon delade med sig av sitt och jag om mitt. Visst var vi oense och ja i bland lite osams men det är man med sina vänner i bland också. Det finns ingen människa i världen som jag känt mig så trygg med som med min mamma. (nu är jag trygg i mig själv så klart men det var en fantastiskt känsla att vi hörde ihop på ett själsligt plan). När hon gick bort så kändes det som om en del av mig försvann, svårt att förklara men jag kan känna det så starkt att någonting av mig är borta. Det är ingenting jag går och funderar på varje dag och jag tror att man får acceptera att livet blir aldrig mer sig likt efter vissa saker som man tyvärr måste gå igenom. Däremot så tror jag på att det har gjort mig starkare än någonsin i vissa lägen och på ett vis så är jag skör. För att något gick sönder den dagen. Men i många saker känner jag en starkare glädje och lycka än jag gjorde innan. Det har att göra med att jag värdesätter livet på ett helt annat sätt idag och att jag vill känna mig levande i de ögonblicken. Så mina positiva känslor är förstärkta gånger hundra när jag känner dem. Så allt livet tar oss igenom lär vi oss något av, om vi vill dvs...

Hade en fin födelsedag med goda vänner som uppvaktade mig. Ni är underbara :) Jag är verkligen glad över mina vänner och släktingar som står mig nära. Ni är grymma :)

Jag hade en konversation med mamma också även om det mest liknande en inre monolog ;) Men va fan, jag kände henne så bra så jag tror faktiskt att jag oftast vet vad hon skulle säga... -MEN JESSICA!

Så sa hon först men sen brukade hon gilla att jag var lite konstig och gjorde en del knäppa grejer. Så hon sa det med ett leende. Sen hade hon alltid bra reflektioner på mina problem. Mamma var fin och hade en talang för det mesta hon tog sig an. Väldigt konstnärlig, grym på att teckna, sy och med en blick för färg & form. Sen var hon en fantastiskt snäll & god person. Hon var väldigt allmänbildad, i bland tror jag inte att hon insåg hur bra hon var själv. Mycket ödmjuk & ville aldrig framhäva sig själv. Märks det att jag är stolt över min mamma och att jag älskade henne högt?! :) Ja, vissa tar det för givet att det är så för att det är ens förälder men det handlar inte om det. Det handlar om människor och hur man behandlar varandra. Inte om blodsband.

Nu blev det en hyllning till min mamma idag och det är väl inte helt fel om ni frågar mig. Jag sätter henne väldigt högt av alla de fina människor jag mött i mitt liv hittills. Härligt att jag fick just henne som mamma, det är jag tacksam och glad över.

Mmm, en liten bild av min mamma. Hon avskydde att vara med på kort så hon skulle inte gilla om jag la upp en massa kort på henne här (sen finns det ju inte så många på henne heller eftersom hon alltid höll sig borta när kameran kom fram) Men det jag gillar med den här bilden även om det är urusel kvalité är att hon inte är beredd den tas.

För att lätta upp dagens inlägg så kör jag två OS-namn till, sanslöst roligt enligt mig:

• Alla Tsuper...  (Jo, hon heter det, vitryska som tävlade i freestyle).
• Per Spett... (sug på den du...).

Jag har kommit igång otroligt bra med min träning denna höst & vinter. Efter några års uppehåll då jag tappade fokus på att ta hand om mig själv. Jag mår förbaskat bra av att ha mina träningsrutiner och det har i det stora hela alltid varit en livsstil för mig. Fotboll, styrketräning & löpning har varit min passion när det gäller träning. Jag har alltid haft en bra och stark kropp och jag har aldrig ens reflekterat över det utan bara "kört på". I stort sett så har jag varit helt förskonad från skador under alla dessa år. Nu när fallet inte är så längre så inser jag vilken jäkla tur jag har haft. Så nu när min kropp börjar svika mig så är det inte bara en skada utan två inom loppet av ett par månader. Jag försöker tänka positivt och det kanske inte är så dumt att allt kommer samtidigt för jag är ju ändå tvungen att vila för min första skada. Japp bara att "gilla läget" alltså. Fick diagnos idag, vänsterknä="hopparknä" och högerknä="löparknä"... Där satt den. Jag kan ställa diagnosen själv, Jessiqes knän=flopparknän. Så nu blir det vila från vissa träningsformer och rehab som gäller. Blä! Va tråkigt. Var till G-R idag och fick behandling och han är så lugn, saklig & proffsig. Tur för mig som var lite smått hysterisk över att min kropp ger vika. Jag babblade oavbrutet om mina knän och att min målsättning som jag satt upp går åt helvete.

Ja, jag sa ju att jag fick en tendens till psykbryt. Herregud, han är verkligen värd varenda krona. Så nu rehab, nu kör vi. Och inte att förglömma, styrketräningen är det bara att bita i och fortsätta med i vanlig ordning. Jo, det som man verkligen ska undvika när det gäller "löparknä" är trappor. Mmm, oddsen är verkligen med mig, NOT. Fyra trappor utan hiss. Och värst är det att gå nerför. På vägen hem från G-R så kom jag på den briljanta idén. Det blir att åka madrass ner.

I går blev jag bjuden på hotellfrukost av min väninna MR. Tänk att det är så gott! Det blev ett par timmars tjejsnack & en hel del att äta. Vi var på Scandic, det är mysigt där. Viktigt med sköna skinnfåtöljer så att vi kan sitta läääänge och snacka. Sen rullade vi hem, jag åt så att jag är mätt än. Det är så när man blir bjuden, viktigt att äta så att man spricker då. Tack MR för frukoststunden :)

+  +  = Härligt.

Nu till dagens OS-hunk... Åh, han e så fin & rar. Ödmjukheten själv. Var på väg upp till Lugnet på skidtävling för ett par år sedan enbart för att få en glimt av honom men så kom jag på den lysande idén att det är bättre att se tävlingen hemma på tv:n eftersom då kunde jag se mycket bättre och mer av honom. Tänk själv då, att pulsa upp i "mördarbacken" för att få chansen att spana och sen se honom tugga på uppför i ett antal sekunder sen är det slut. Nej tacka vet jag Sveriges Television, där får man så mycket mer av det goda. Ok, flickor:

Anders "längdåkningens snyggaste rumpa" Södergren.

Fantastiskt att han fick ett OS-guld i stafett med sig hem också. Hans glädjeskutt i målfållan fram till Hellner var lite töntiga men han fick väl glädjefnatt. Södergren kommer undan med det.

Nu till två av OS roligaste namn... det kommer att komma fler men jag går ut hårt:

• Lasse Kukkonen. (finsk hockeyback.)
• Lee Ho-Suk (Skridskoåkare ifrån Sydkorea.)

+   = Otippat.

(ungefär lika otippat som att Mattias "Nisse" Nilsson skulle ha skjutit fullt i stående skyttet i stafetten...).